Mönsterbild

Kvadratiska, släta, grå plattor lagda utan förband med ett enhetligt och lugnt uttryck. Zürich,  Schweiz. Två gångvägar belagda med likadana betongplattor i samma mönster – rader med cirka en fjärdedels förband – som leder fram till samma entré. Riktningen på de längsgående fogarna ger olika mönsterbilder och olika visuell ledning. Alnarp. Stora, smalt rektangulära plattor i halvstensförband i tvärgående rader. Hungerford  bridge över Themsen, London.

 

MÖNSTERBILD

Markbetong kan ge en beläggning ett ganska ensartat uttryck och fungerar ofta som bas eller bakgrund. Ibland är det ensartade uttrycket en kvalitet, ibland söker man variation och kombinerar markbetongen med andra material. Stora betongplattor ger ett jämnt och lugnt uttryck, medan marksten har ett livligare och mera uppbrutet uttryck.

Fogarnas visuella inverkan

Fogar är inte bara mellanrum mellan de enskilda plattorna eller markstenarna, utan också linjer som är en del av det arkitektoniska uttrycket. Eftersom plattor och marksten oftast tillverkas med en avfasad eller avrundad kant blir fogarna visuellt breda och tydliga. Fogarna bildar ett geometriskt nät över ytan som följer markmaterialets logik. Fogarnas betydelse för beläggningens uttryck ägnas sällan uppmärksamhet från arkitekters och projektörers sida. Beläggningens visuella uttryck skiljer sig mycket om blicken följer jämna längsgående rader som förstärker en rörelseriktning och får avståndet att sträckas ut jämfört med om beläggningen har genomgående fogar i båda riktningarna så att den blir helt riktningslös. Beläggningar med tvärgående eller diagonala genomgående rader, eller mönster där fogriktningen hela tiden växlar, utgör mellanting och ger en mer livlig mönsterbild. Det finns en liten men begränsad möjlighet att variera ett mönster genom att variera fogbredden vid läggningen. Genom att välja en avvikande färg eller ett annat material i fogen, exempelvis gräs, ökar möjligheterna till mönstervariation, men det kan vara en nackdel för beläggningens konstruktiva egenskaper och hållbarhet.

Förband

De flesta plattor och markstenar är fyrkantiga, det vill säga kvadratiska eller rektangulära. En rad plus en fogbredd kallas tillsammans för skift. Beläggningar i rader (skift) läggs normalt med en förskjutning, så att man inte får ängsgående fogar i bägge riktningarna. Härigenom får varje enskild sten kontakt med flera andra stenar i beläggningen. Genom att laster överförs mellan stenarna ökar beläggningens bärighet. Fogbilden blir också mer komplex när tvärgående fogar avbryts av längsgående fogar i varje skift. Det maximala förbandet uppstår när enheterna förskjuts halva sin längd gentemot det intilliggande skiftet, s k halvstensförband. Detta är s k enkelt förband som föreskrivs för markbetongbeläggningar i AnläggningsAMA 98.

Förskjutningen kan göras mindre, exempelvis en tredjedels eller en kvarts längd, och därigenom ge beläggningen ett annat mönster. Förbanden kan också varieras genom att man lägger in halvstenar i raderna och efterliknar de traditionella munkförbanden i tegelväggar.

Om förskjutningen minskas till noll, så är det inte längre något förband utan genomgående fogar i bägge riktningarna. Detta kallas ibland 0-förband, korsförband (ej att förväxla med kryssförband i murverk), rutmönster eller schackmönster. Detta ger en mindre bärig och hållbar beläggning där de svagaste punkterna är hörnen. Om de enskilda stenarna inte läggs tillräckligt noggrant, eller efterhand flyttar sig, kommer mönstret att verka oprecist.

Stora, brett rektangulära plattor i förband med liten förskjutning och i tvärgående rader. The Queen´s Walk, London. Sexkantiga Gaudiplattan från Escofet, Casa Mila, Barcelona. Block- eller skorstensförband. Karlskrona plan, Malmö. Två olika format som passar i varandra och har en låsfunktion, från Escofet ADA , Barcelona.

 

Vinkelmönster

Om en rektangulär plattas eller markstens längd är en multipel av dess bredd kan den läggas i vinkelmönster. Det är i princip en rad där enheterna ligger vinkelrätt mot varandra. Fogriktningen växlar hela tiden. Om vinkelmönstret ligger diagonalt, vanligen 45 grader mot rörelseriktning och kanter, kallas mönstret för fiskbensförband. Detta har flera bra egenskaper. Belastning bidrar till att ytterligare stabilisera beläggningen och trafikbullret reduceras. Samtidigt ger det en komplex och omväxlande fogbild, som inte är så känslig för mindre förskjutningar och skevningar. En nackdel är att det kan fordras många sågningar vid läggningen om inte en särskild avslutningssten används.

Blockmönster

Ett blockmönster består av flera stenar som är vinkelrätt vridna i förhållande till varandra. Om fyra lika stora stenar ligger runt en mittsten av halva storleken kallas det ibland skorstensförband. Ett block kan också bestå av olikstora enheter. Format som inte är fyrkantiga Format som inte är fyrkantiga, exempelvis tre- och sexkantiga eller fyrkantiga som inte är rätvinkliga (romber och romboider), kan läggas i mönster utan skift och genomgående fogar, eller bilda sina egna logiska mönster. Ofta behövs en tillpassningssten eller sågning längs kanter, brunnsbetäckningar och liknande, vilket kan påverka mönsterbilden.

Format som inte är fyrkantiga

Format som inte är fyrkantiga, exempelvis tre- och sexkantiga eller fyrkantiga som inte är rätvinkliga (romber och romboider), kan läggas i mönster utan skift och genomgående fogar, eller bilda sina egna logiska mönster. Ofta behövs en tillpassningssten eller sågning längs kanter, brunnsbetäckningar och liknande, vilket kan påverka mönsterbilden.

Vinkelmönster, men med två olika markstensformat – det ena brett rektangulärt och det andra smalt rektangulärt (så kallad markstav). Polishuset, Malmö.